Om boken

Boken innehåller beskrivningar och berättelser, kartor och lånade äldre foton från några familjer i Purkijaur, samt egna illustrationer och fotodokumentationer. Jag har tryckt boken på eget förlag. Den kan beställas från www.books-on-demand.com      NOMEN  e-butik

Historisk bakgrund till min plats på jorden

Omgivningarna runt sjön Purkijaur har varit bebodda sedan stenåldern, mängder med lämningar har dokumenterats. Samerna har färdats och bott här. Den första nybyggaren slog sig ner här i Purkijaur 1677. Under denna tid fraktades silvermalm från Kvikkjokk förbi byn. Under 1700-talet startade postgång, Carl von Linné reste genom byn, och med stöd av staten blev nybyggarna fler. Mot slutet av 1800-talet ökade folkmängden drastiskt på grund av en stor stormfällning som gav många skogsarbeten och flottningsarbeten. I början av 1900-talet fanns en ångbåtsled från Purkijaure till Kvikkjokk, vilket lockade forskare och turister att besöka byns gårdar. Jordbruket, fisket och skogsbruket utvecklades. På 1950-talet avvecklades jordbruken i Purkijaur och befolkningsantalet sjönk, vägnätet byggdes ut och folkmängden ökade i byn igen.

Mitt intervjuprojekt

År 1997 började jag intervjua äldre Purkijaurbor och har fortsatt dokumentera i perioder. Berättarna har stora kunskaper om naturahushåll med djurhållning, odling, jakt, fiske, skogsbruk och mycket mer, om de förutsättningar som naturen runt sjön Purkijaure gav under den här tiden. Tyvärr har många av de goda berättarna avlidit. Berättelserna i boken är en del av Jokkmokks intressanta kulturarv och de belyser övergången från naturahushåll och bytesekonomi, till en ekonomi baserad på lönearbete.

Mina goda hjälpare

Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk har låtit mig låna deras fotoateljé och bidragit med diverse kontorsmaterial i första fasen av arbetet. Min kontakt på Ájtte, Anna Westman har följt mitt arbete och varit bollplank.

Maria Vedin, författare i Jokkmokk, var från start en god hjälp, hon läste sedan mitt första utkast till sammanställning och gav många goda råd.

Yngve Ryd, författare i Jokkmokk, var en inspirationskälla och gav mig mycket stor hjälp med språk- och faktagranskning.

Kjell Lundholm, historiker och författare i Luleå, var min mentor under hösten -05 och våren -06. Han skrev en historisk inledning i boken.

Och, inte minst Stefan Lindbäck, som försörjt mig under arbetets gång!

Kort utdrag ur manuset:

Skogsbete, fäbodplatser och hagar
Ingrid

Efter mjölkningen på morgonen när vi släppte ut korna ur sommarladugården, stannade de till utanför, väntade och lämnade plats för skällkon. Hon stod ett tag och funderade och tittade och vred på huvudet, sedan bestämde hon åt vilket håll de skulle gå. De gick i rangordning till betet där de skingrades och betade var för sig. De kunde gå åt samma håll tre dagar i rad. När de betat ett tag och skällkon ville gå vidare, skakade hon skällan och fick så de andra med sig. Mamma sa, -De är klokare än vi, de här kräken!

Skällko, ledarko, blev den ko som mamma litade på och de andra lydde, inte alltid den äldsta kon. En gammal ko kunde vara trött och inte vilja gå till ett bra bete som låg långt bort, hon kunde också vilja gå hem för tidigt. Hon fuskade.

Kornas klövar verkades (ansades) på våren när de släpptes ut från vinterladugården till sommarbetet.

Skylhagen byggdes av farfar, på vårarna när björkarna var mjuka. Han tog vidjor eller björkrötter att knyta ihop stängerna med. Vidjorna skalades och värmdes över eld och vreds. Hagen gick där vägen går nu, bakom sågen och ner till sjön, och åt andra hållet, bakom och förbi ladugården, mot udden där vi tog fräken. På Drölan, hade vi stängsel mot granngårdarna. Men när korna betade på Kattisvikholmen, kunde de vada över till land vid lågvatten. 1939-40 revs skylhagen och taggtrådsstängsel sattes upp runt gården.

Märta

På Purkijaurholmen kunde inte korna få beta, där var bara odlad mark. Så de frakta korna över sjön till sommarladugårdarna på Kronudden. Jobbigt att ro från Holmen, fara kväll och morro i storm och ur och skur för att hämta sin mjölk och sköta om kosserna där.

Ibland kunde deras kosser komma hit ner till Dragnäs en promenad, joodå, på fastlandet. De gick fritt i skogen som de ville, men de gick hem alltid på kvällen. Man måste haga in allting som korna inte fick beta på, hela gärdan.

Siri och Harald

På Kronudden hade stamhemmanen en fäbodplats, det fanns tre eller fyra ladugårdar där, en per gård, med plats för tre, fyra kor i varje. Korna togs dit i slutet av juni med byns färja. De som bodde på Holmen hade sina kor åt det hållet, men våra kor gick ju i skogen på den här sidan vattnet. På fäbodplatsen här i Norrstrand, Norriudden, byggdes två ladugårdar, en för tre och en för två kor.

Korna fick gå i skogen under dagarna, mjölkades i sommarlagården och fick stå inne över natten. De lockades med lite vallhö eller någon potatis, sedan sov de efter att ätit sig mätta under dagen. Mjölken togs hem hit för beredning. Det var bara under svamptiden som korna var sena hem, annars kom de själva och ville in. Mjölken blev fetare under svamptiden.

Vi hade slåtter, starrängar ovanför Kronudden där kor betade. Och fräkne växte mycket där vi bruke slå. Korna var ju besatt på att fara dit och äta upp starrängarna. Vi hade en lång hage från Kronudden och hade haga ut den långt i sjön. Korna var till sjöss och sam, runt hagen där for de och så in på ängarna och åt. Vi hade ju hässjor ibland och de rev ut dem, blev stora hål.

Siri

Det var svårt att hålla korna från hässjorna vid Appoälven och slåtterholmarna. Man försökte stängsla kring området innanför Karinsjön, men de blev som sjöodjur korna och for och rev ut hagen, de klättre om inte annat, de gick inte att stänga in, då hade de kalas! Och på stenhagen, de steg så fint på stenarna när de skulle över, som knappt en människa kunde. Att de var så klok, man ska inte tro att korna är dum!

När de äldre korna såg att man hade slagit färdigt mittemot på Holmen, då for de ju och sam över, härifrån, när sista hässjan kom, när höet togs över till Holmen med båt. De sam i en rad och småkalvan sist. Man tog och motade dem med båt men inte hjälpte det. Man såg bara småhuvena dänne, älste var ju före, vi stod och titte på dem om de skulle drunkne, nää du, kom dem upp. Joo. Ja tyckte det var så sött när man såg dem, de hade ju väldigt roligt!

Harald

De var som sjöodjur de där korna!

Siri

De var verkligt omöjliga.

Faktaruta

Siri, Ingrid, Harald och Rune

Stendrög, slädkälke. En hästkälke med cirka två meter långa medar av björk, emellan dem var brädor spikade till ett golv. Den hade ett flak med löstagbara kanter, 15 till 50 centimeter höga. I hörnen stack pinnar upp för att kunna variera höjden på kanterna vid behov. Lätt att rulla stenar på och av drögen. Medgång 28 tum cc (centrum centrum) mellan medarna.

Grinda, staketdel på gångjärn.

Hage, staket, stängslad plats.

Led, öppning i skyhagen, grind av tre fyra, lösa, skjutbara stänger som gick att dra ut, det var cirka två gånger så brett som en grind. Man räknade med vinterns plogkanter.

Skilhage, skylhage, skyhagen, gärdesgård, det var dubbla, hopknutna, spetsiga stolpar med vridna vidjor av björk som höll lutande stänger, slanor.

Släpa, drogs av folk, användes när man inte ville skada marken, riva upp gräs med hjul eller medar.

Stenhagar, stängsel av uppstaplade stenar från åkern.


Boken kan beställas från www.books-on-demand.com      NOMEN  e-butik